Sandra Varpula

Jag älskar att ha en löpande kooiker en dag som denna. Min sköna varelse gick lös hela promenaden o mest strosade omkring. Visst brukar hon inte göra så mycket även om hon inte löper men hon har en helt annan chargång nu. Lufsar runt i sin egen lilla värld men det sprudlar av glädje i hennes ögon när jag kallar henne till mig. Allt jag önskar nu är att hon behåller glädjen hela löpet o att hon är med mig till hundra % på tävlingarna. Hade önskat att vi kunde avsluta nybörjarklassen med dunder o brak. Vi behöver inte en hundra poängare men vi behöver en super kontakt! Älskade känslan jag hade efter vår första tävling. Jag minns glädjen o energin i hennes ögon när vi körde. Allt va så otroligt underbart o jag skulle kunna offra allt för att få göra en sån bana igen. Hon betyder allt för mig min lilla Emmy men när hon visar att hon kan prestera allt o lite till för att sedan ge mig fingret på plan, de gör mig frustrerad till tusen. Jag vet att det var mitt humör som förstörde för oss o jag önskade att jag hade förstått konsekvenserna i förväg. Om jag bara hade låtit bli att gå in på banan i Borås... ja kanske hade vi då nu tränat inför fortsättningsklassen. Det som irriterar mig allra mest är att jag inte har en blekaste aning om hur jag ska bryta möstret. Jag vet inte om de hjälper ifall vi kör några moment på planen o sedan leker järnet eller om jag bara drar på oss en nolla. Ja urs o fy o blä för hundtävling men som tur är så är jag mer för hundträning!