You living in the dark where no one can see your tears...
När jag står o lägger i hundmat i påsen ser jag i ögonvrån hur en chokerad Emmy vaknar ur sin sömn o vandrar fundersamt fram till mig. Frågan står svart på vitt innanför hennes ögon:-Redan mat? Min lilla Emmy! Här drar jag upp henne tjugo över fem. Tvingar henne ut på en aktiv halvtimma promenad o sedan serverar mat vid sex. Frukost i hennes värld är väldigt sällsynt om den kommer innan åtta! Sen när jag kommer hem o nu börjar röra runt i fodret såhär tidigt?! Kvällsmaten kommer INTE före sex, de har hon full koll på?! Ja nu måste hon nog tror att mamma blivit knäpp på riktigt denna gången. Men när hon insåg att de bara åkte ner i en annan påsen gick hon med en pust av lättnad o la sig igen. Mitt lilla hjärtegull!! <3
Är det inte allt för konstigt att ens mål i livet inte alltid stämmer med vad man gör? Målen är ju inte svåra att tänka på men ändå är de svårt att nå dem, eller de kanske bara gäller mig. Jag har som mål att bli färdig utbildad lärare inom loppet av tre o ett halv år. För att uppnå de så måste jag studera o speciellt nu när jag har tentamen imorgon. Men ändå finner jag mig själv sitta knappandes på mobilen varvat med att små glo på Buffy. Jag skulle vela minska på kroppsfettet också men ändå sitter jag på soffan o bara drömmer om att åka ner till gymmer. ÅKA ner...det tar inte ens en halvtimma att gå in till centrum men ändå klev jag upp sex idag för att köra pojken så jag kunde ÅKA ner till gymmet sen. Va är detta?? Vad hände med min inre drivkraft?! Har jag haft någon? Hur har jag kunnat komma så här långt i livet utan ett driv? Har jag bara glidit genom livet än så länge? Jag kanske inte har behövt tvinga mig själv till något innan o att det är först nu som allt inte bara flyter. Ja om de är så då måste jag verkligen börja tvinga mig själv fram på vägen till mina mål. Om jag inte gör de kommer jag ju bli en sådan där misslyckad typ, en sådan som jag AVSKYR!! Nä får nog ta fram piskan o sporrarna så de blir något av mig framöver.